För jag är över molnen, så ni kan inte nå mig

Gårdagens pass kan nog vara bland det finaste passet jag genomfört. Jobbigt också, det kan jag inte sticka under stolen med, men det var det värt alla dagar i veckan!

Jag var rätt trött på förmiddagen och molnen låg väldigt lågt nere i dalen, tungt liksom. Men jag hade ju bestämt mig för att köra stavgångsintervaller uppför Ryfjället. Springa med stavar eller gå när man blir för trött. Målet var att köra 1h uppförs för då tar det ca 30min nedåt, hade tänkt mig ett eftermiddagspass också. Så efter en tidig liten lunch så tog jag bilen och körde till Ryfjället. Var rätt mör i benen efter tidigare pass men så må det väll vara. När granskogen övergick till fjällbjörkskog blev dimman, eller molnen, sjukt tät, man såg typ 10m sen var allt vitt. Men då hade jag hålla på i knappa 30min så jag fortsatte uppför. 

Jag blir nästan lite illamående när det blir så där tätt, man är så van att se men nu såg man ingenting liksom. Men jag fortsatte och när det blev kalfjäll så kom snöfläckar fram. efter 50min tänkte jag att jag snart ska vända, verkar ju inte klarna upp. Men jag sneglade lite åt väst, åt det håll som tjärn är uppe på Ryfjället. Där kunde jag skymta ett blått parti. Så jag fortsatte uppåt i hopp om att få se det där jag så länge sagt att jag velat se och uppleva för farfar och pappa. 

På min fars sida så har vi stugor precis vid foten av Ryfjället så jag är rätt van vid att fara upp på den där leden och har varit på toppen några gånger. Farfar och pappa har varit uppe väldigt många gånger, både i tränings, promenads och jakt-syfte. Min farfar var fjäll-terräng-löpare och har sprang upp på ungefär 50min (björn Ferry var väll uppe på 36min, crazyy) när han var i sin bästa form. Sen är det gott om ripor där så både farfar och pappa har jagat där på höstkanten. I alla fall så har jag länge sagt att jag velat vara uppe på toppen när det är dimma/moln under. Har varit med om det i Hemavan när jag sprungit upp på Kungsleden någon sensommarmorgon. Men det är, för mig, något speciellt med Ryfjället. Hemmafjället. 

Jag fortsatte i någon minut till. Tittade upp och såg hur det klarnade. Några steg till och jag kunde se toppen och bakom den en klarblå himmel. Lyckan alltså. Total. Kollade runt och det var ett hav av vit sockervadd och vita toppar som stack upp. Desto längre upp, desto fler toppar syntes. Jag valde tyvärr helt fel väg upp de sista 500m. på sommaren brukar jag ta den vägen, den är brant och stenig men den funkar. men nu var det stenar som var rätt isiga/man visste inte hur stabila de var och sen snö som man inte hade någon aning om hur djup den var och vad som fanns under. Fick ta av mig stavarna och klättra på vissa partier. Mina Inov8 skor var väll inte heller helt optimala där och fötterna blev rätt kalla. Men tillslut så var jag uppe.

Det var så jäkla magiskt. Blåste så klart lite men man har varit med om värre. Satte mig i lä och krängde marabou choklad. Kollade efter den bästa vägen ner och bestämde mig för att följa efter två tjejer som dragit ner lite tidigare än mig. Följa deras fotspår ordentligt. Det var väldigt bra val av mig haha för det gick så mycket bättre, var inte lika mycket snö och is där heller. Kom ikapp tjejerna som jag sedan slog följe med en bit innan jag bestämde mig för att springa lite fortare nedåt. Träffade dem senare på Coop i Tärnaby haha ;)

La upp videoklipp på min InstaStory från när jag kom upp över molnen och har nog aldrig haft så många meddelanden i inkorgen hahah. En av meddelandena var detta "Blir sjukt inspirerad av dina bilder och allt du lägger upp. Inte ofta man ser någon idag som tar sig tiden till vad som faktiskt ger en något". Får också ständigt höra eller läsa meddelanden där bekanta/gamla klasskompisar/främlingar osv säger typ "Jag visste inte ens att sånna ställen fanns i Sverige!", "Du verkar verkligen ta vara på livet" och "Du verkar verkligen leva ditt Life". En gång fick jag till och med höra från en bekant att mina bilder, mina texter och min "livsstil" har fått henne att vara ute mer i naturen och finna lugnet vilket har fått henne att må bättre. Och det är sånna meddelanden och kommentarer som ger mig energi och som får mig att vilja fortsätta på samma spår. Att få folk i stressade storstäder, nämner inga namn men typ Westra Aros, att ge sig ut, upptäcka alla fantastiska ställen i Sverige, få folk att förstå vilken fantastisk natur vi har, att vi måste bevara den, att hälsa och välmående är så mycket viktigare än pengar. Visst, pengar är bra att ha men det är inte allt. 

Och moder jord, tack för allt fint du ger oss!